Stockholms universitet logo, länk till startsida

Biologen som förlänger livet på textilavfall

När Caroline von Post var föräldraledig blev hon överöst med både nya och ärvda barnkläder. Hon insåg att både hon och barnen föredrog de ärvda kläderna framför de nya. De ärvda kläderna var mjuka och de farliga kemikalierna hade försvunnit efter alla tvättar. Där föddes idén till att skapa nytt av gamla textilier.

Caroline von Post
Caroline von Post. Foto: Anna Niva

Caroline har alltid sysslat med problemlösning och velat bidra till att göra världen bättre. Hennes pappa är entreprenör och hennes bästa bollplank idag, men även hennes mamma som älskar att ta vara på resurser.

– Hon har alltid förstått det här och är väldigt sparsam på många sätt. Jag fick aldrig nya saker när jag var liten. Jag har alltid velat ta hand om naturen och människorna, och i mitt yrke idag kopplar jag ihop de här två. Vi är så dåliga på att ta hand om resurser i samhället, både materiella och mänskliga.

 

Miljöintresset en röd tråd

När Caroline sökte till Stockholms universitet valde hon det som då hette matematisk-naturvetenskaplig linje med biologiinriktning.

– Den där grundutbildningen är lite av ett töcken. Jag kämpade med kemin, men hängde kvar för att få läsa biologi. Jag är glad att jag höll ut. Det tog nästa fyra år innan jag kom till den där lektionen i systemekologi med Carl Folke där jag kände att 'systemekologi, that’s the shit!'. Då kom äntligen människan in i hela alltet. Det var det jag hade väntat på.

Caroline skrev två examensarbeten inom systemekologi: dels en fältstudie utomlands med Minor Field Studies-stipendium* som handlade om mangroveskövling och räkodlingar i Thailand, dels ett om den vilda laxen i Ätran och alla tryck den utsätts för. Efter utbildningen sökte hon och fick en praktikplats hos en egenföretagare som jobbade med miljörevision.

– Vi var ute på tryckerier och tittade i kemikalieskåpen. Vi ställde en massa frågor: 'Hur gör ni med de här? Vad händer med avfallet?'. Det var väldigt lärorikt.

Därefter hittade Caroline en halvårsutbildning i allmän biståndskunskap som Sida höll i. Utbildningen ägde rum på Sandö utanför Kramfors och var förberedande för arbete i låg- och medelinkomstländer.

– Jag bildade en miljögrupp tillsammans med några andra på kursen. Vi drev igenom kravmärkningen av Räddningsverkets restaurang där vi åt våra måltider. Vi frågade oss hela tiden hur vi kunde göra saker bättre. Som varför vi ska ha 'fulgodis' när vi kan ha 'bragodis'. Det lokaltillverkade chokladdoppade tunnbrödet från Mjälloms var ett klockrent tillskott till deras kiosk.

 

Möttes av ett berg av kasserade lakan och handdukar

När Caroline var föräldraledig fick hon massor med både nya och ärvda barnkläder av sina vänner. Hon tyckte att de nya kläderna var finare, men hon upptäckte att hon nästan bara använde de ärvda kläderna. De var nämligen urtvättade och därför väldigt mjuka.

– Det här var 2008 och då fanns det väldigt lite information om kläder och kemikalier, men visst, man kände till att nytillverkade kläder borde tvättas före användning. Huden är vårt största upptagningsorgan, så varför utsätter vi de ömtåligaste varelserna för så giftiga saker?

Caroline fick idén att skapa nya kläder av begagnade textilier. Hon behövde hitta en outsinlig källa av likadant urtvättat material och kom att tänka på hotell. Hon frågade ett hotell vad de gör av sina gamla lakan och handdukar och blev hänvisad till tvätteriet. När hon berättade för tvätteriet om sin idé fick hon komma och titta på deras kasserade textilier.

– Jag möttes av ett berg av lakan och handdukar där en söm hade gått upp eller hängaren hade gått sönder. Hotellen har väldigt höga krav eftersom deras gäster vill ha perfekta textilier. Jag fick löfte om att köpa materialet som annars hade blivit till trasor eller eldats upp.

De haklappar och badrockar till barn som skulle skapas av materialet ritade Caroline själv. Hon ville inte ha några etiketter på insidan eller sömmar som skaver. Det var också viktigt för henne att det var schysst tillverkat. Hon hittade den svenska organisationen Livslust i Lettland som verkar för föräldralösa och utsatta ungdomar. Hon åkte dit och pratade med sömmerskorna och de sydde upp prototyper. Den sommaren fanns hennes produkter för första gången till försäljning under namnet Stormie Poodle, i designbutiken Nivå125 i Båstad.

 

Viktigt att utbilda de som använder produkterna

En av Stormie Poodles kunder är Sophiahemmet. Av deras gamla arbetskläder skapade företaget en ny uniformsdel: en värmande väst.

– Många gånger finns det mycket liv kvar i textilierna fast de har kasserats. Drömmen var att textilierna på ett företag, som ofta hamnar i personalens sopor, går tillbaka till företaget och skapar värde där i form av någonting nytt. När vi levererade västarna till Sophiahemmet lyckades vi för första gången med hela kretsloppet.

För Caroline är det viktigt att utbilda de som köper och använder företagets produkter. Därför är storytelling en viktig del av verksamheten. På alla produkter finns en text som handlar om produktens material, exempelvis om de kasserade badlakan som Stormie Poodles solhattar är tillverkade av.

Text tryckt på insidan av en solhatt med berättelse om materialet
På insidan av solhatten kan kunden läsa om var materialet kommer från.

Nu ligger Caroline i startgroparna för att bilda ett nytt bolag tillsammans med en annan entreprenör. De har båda jobbat parallellt med "upcycling" i tio år.

– Vi kompletterar varandra väldigt bra. Hon är en fantastisk textildesigner med lång erfarenhet. Vi kommer att fortsätta jobba med upcycling av industritextilier men på ett lite annorlunda sätt.

 

”Min läggning är sån att jag inte ger upp”

Caroline menar att naturen är komplex men att hon i dag ofta ser exempel på hur folk försöker förenkla hur saker fungerar.

– 'Bara man gör den här saken så blir det bra.' Men man kan inte tänka i stuprör för allt hänger ihop. Människan är en del av naturen och vi är helt beroende av den. Det är inte helt lätt att alltid göra rätt val för allting har en påverkan.

Vägen till där hon är i dag beskriver Caroline som allt annat än rak, men att hennes läggning är sån att hon inte ger upp.

– Det är både 'a blessing and a curse'. Som entreprenör är det väldigt bra att inte ge upp. När jag började med Stormie Poodle fattade folk inte vad jag höll på med och det tog så lång tid för mig att förklara, så jag bara körde på och följde min magkänsla.

Carolines drivkrafter är hennes stora naturintresse och vilja att göra saker bättre.

– Stormie Poodle kom från hjärtat. Man får liksom inte ge upp. Det tar jädrigt lång tid innan man hittar rätt ibland. Men man mår bättre.


*Minor Field Studies (MFS) är ett Sida-finansierat stipendium. Det går att söka för studenter som vill genomföra en mindre fältstudie under åtta veckor i ett låg- eller medelinkomstland som underlag till sin kandidat- eller masteruppsats.
Läs mer om Minor Field Studies här

 

Kontakt

Alumnverksamheten: alumn@su.se

På denna sida